Behandling av ADHD eller ADD är ofta komplex, särskilt när det finns en samtidig problematik med missbruk eller självmedicinering. Men det är viktigt att både patienter och vårdpersonal förstår vad som faktiskt gäller enligt gällande riktlinjer, lagar och etiska principer.

Vad säger de nationella riktlinjerna?

De nationella riktlinjerna för ADHD och autism från Socialstyrelsen (2024) slår fast:

"Urinprov ska endast användas vid misstanke om missbruk."

Detta syftar i första hand på missbruk av ADHD-läkemedel, men begränsningen är mer generell. Det innebär att vården inte får använda urinprover som rutin eller krav för att få påbörja behandling. Vården måste ha en konkret och medicinskt motiverad misstanke för att urinprov ska tas. Be att få den motiveringen skriftlig om vården ber om urinprover på oskäliga grunder. 

Att neka vård eller medicinering på grund av att en person använt exempelvis cannabis, amfetamin eller andra substanser utan att det finns en aktuell medicinsk risk är inte förenligt med dessa riktlinjer.

Vad händer om man inte vill lämna urinprov?

Om du som patient tackar nej till att lämna urinprov har vården inte rätt att neka dig vård eller behandling utan att det finns en tydlig medicinsk motivering.

  • Urinprov får endast begäras vid misstanke om missbruk som påverkar behandlingen.

  • Du har rätt att få veta på vilken medicinsk grund urinprov begärs.

  • Du har rätt att tacka nej, särskilt om det inte finns aktuell problematik eller risk.

  • Vården får inte använda din vägran som ensam grund för att neka behandling.

Begär alltid att få motiveringen skriftligt om urinprov krävs. Dokumentera beslut och överväg att anmäla till IVO om du upplever att du blivit nekad vård utan saklig grund.

Vård ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet

Enligt Patientsäkerhetslagen (2010:659) och Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska all vård:

  • bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet

  • ges på lika villkor

  • vara individuellt anpassad efter patientens behov

Vårdbeslut får inte styras av moraliska bedömningar eller interna policys. En patients bruk eller tidigare bruk av substanser – särskilt substanser som är lagliga i andra länder – får inte ensamt ligga till grund för avslag på behandling.

Det är heller inte sjukvårdens uppgift att utöva kontrollfunktion för att säkerställa efterlevnad av narkotikalagstiftning. Vårdens roll är att behandla sjukdom, inte att fördöma livsstilsval.

Missbruk är inte en vårdvägran

Sverige har ingen juridisk distinktion mellan "bruk" och "missbruk" i drogfrågor – allt olagligt bruk betraktas i praktiken som missbruk. Men enligt Socialstyrelsen är missbruk och beroende i sig en sjukdom som ska bemötas med vård – inte vårdvägran.

Samsjuklighet är vanligt. Många personer med ADHD självmedicinerar, till exempel med amfetamin, i brist på fungerande hjälp. Att neka dessa personer korrekt behandling skapar bara större problem, både för individen och för samhället.

Varning för missbruk av urinprov i vårdens beslutsfattande

Ett konkret exempel är psykiatriska mottagningen i Söderhamn, där urinprover ofta används som beslutsunderlag. Flera patienter vittnar om att de blivit nekade hjälp efter att ha testat positivt för cannabis eller andra ämnen, även om det rört sig om enstaka tillfällen eller låga spårhalter.

Att erkänna att man använt något som vården kan uppfatta som "drog" kan i vissa fall leda till att man får en missbruksstämpel, vilket i sin tur används för att motivera utebliven behandling. Det riskerar att förstärka måendet, förvärra samsjuklighet och ytterligare försena hjälp.

Vad ska göras?

  • Kräv att vården följer de nationella riktlinjerna.

  • Fråga alltid om medicinska grunder för beslut. Du har rätt till att få denna information skriftligt om du ber om det. 

  • Dokumentera kontakt och begär journal. Spela in möten och besök med mobilen.

  • Vid behov: Anmäl till IVO (Inspektionen för vård och omsorg).

Källor och referenser:

 

Besökare

Vi har 181 gäster och en medlem online